P3 live med Cult of luna

Förra veckan fick vi Neurosis, nu blir det Cult of luna. Nu på onsdag, 24e, klockan 20:30, från Peace & Love i sommras, P3

Hittade även en schyst gadget till windows 7, som låter en lätt komma åt svenska radiosändningar.
Hittas här

Anatomi-71 live

Ja då händer det äntligen, 27 mars är datumet, en lördag dessutom. Gött ös! Punk illegal arrar och alltsamman händer på underjorden, Göteborg. Be there!

myspace

The Fly (1958)

The Fly (1958)
Regissör: Kurt Neumann
År: 1958
Längd: 94 min
Betyg: 7/10

”The fly” handlar om en vetenskapsman som kommit på hur man genom en genetisk förflyttningsmaskin kan teleportera ting. Exalterad över sina resultat testar han att teleportera sig själv vilket går väldigt snett då en fluga befinner sig i maskinen samtidigt som testet utförs. Resultatet blir att flugan och vetenskapsmannens DNA mixas. 

Detta är inte så mycket av en skräckfilm utan en lågmäld thriller kryddad med romantik. Man sugs in i en gåtfull historia som varar filmen igenom. ”The fly” är en sån där ”man får slutet i början film”, fast utan kompletta detaljer. Genom en tillbakablick får vi mer och mer information över vad som egentligen hände vetenskapsmannen. Har tidigare sett David Cronenberg´s version av denna historia och måste säga att den är något vassare. Det är mer gris och äckel medan denna känns som en stillsam saga med olyckligt slut. Filmerna skiljer sig mycket ifrån varandra då det bara är utgångspunkten som är densamma för dom båda . Detta är två olika sätt att berätta samma historia och de liknar varandra inte speciellt mycket.

Större delen av filmen är jäkligt seg. Det hade inte skadat att krydda den lite mer men antar att man ville att berättarstrukturen skulle vara precis så seg och mystisk som den är. Det är charmigt men lite kryper det allt i benen på en. Får ibland lite Hitchcock vibbar av den. Filmen börjar med ett ”mord” eller vad man ska kalla det. En död man som visar sig vara vetenskapsmannen. Hans fru tas som skyldig och något är konstigt med henne då hon blir hysterisk så fort hon ser en fluga. Sen börjar hon berätta..

Det blir nästan humoristiskt när vetenskapsmannens expriment sätter igång. Att gå från att teleportera porslin så slänger han in både marsvin och katt över en natt. Det är som att han tappar kontrollen och behöver resultat fort, innan metoden är riktigt säker. En riktig djurplågare den där karlen. Sonen i huset fick mig även att skratta ibland. Makalös lillgammal kille med lustigt utseende (stor mun). Frun är även förbaskat klantig då hon ska fånga en fluga vetenskapsmannen bett henne om. Jag förstår inte vad hon håller på med. Något som också slår mig är varför alla flugor låter så förbaskat mycket. De är lite väl tydliga tycker jag.

Romantiken återkommer hela tiden och kampen mellan att få vetenskapsmannen frisk eller inte är även en kamp om förlängd romantik, om att få deras liv att gå vidare. Filmmusiken är också av 

tema romantik. Stillsammare och finare skräckfilmmusik får man leta efter.

Under filmens gång förvandlas vetenskapsmannen mer och mer till fluga. Hans ena hand har blivit en flugnäve som ständigt försöker ta över hans beteende. Precis som i ”Evil dead II” kämpar han emot utan kontroll. Efter ett jäkla tag börjar det bli mer fluga av filmen och den första grisiga scenen kommer då vetenskapsmannen, hälften människa, hälften fluga ska äta ärtor med fläsk. Han sliter isär maten och suger i sig. Lite av en höjdpunkt vill jag säga. Det jag gillar med ”The fly” är alla underbara miner. Gubbens min i början, Kethleen Freeman´s min som även täcker omslaget, samt vetenskapsmannens förtvivlade min i slutet. Skrik och miner får skräckfilm att växa.

Nog är ”The fly” underhållande men bortom all mystik och romantik blir hela filmen till en lång längtan efter att få se hur flugan ser ut. Tempot kanske får slutet att bli extra bra då det äntligen börjar hända lite saker. Detta är en sann klassiker men föredrar remaken. Det är inte ofta en ny version är bättre än orginalet. Men filmerna är såpass olika att de knappt går att jämföra. Sugen på stillsam 50-tals skräck, då är ”The fly” att rekommendera.

7/10

imdb

filmtipset

Ringu (1999)

Ringu 2
Regissör: Hideo Nakata
År: 1999
Längd: 95min
Betyg: 3/10


Uppföljaren till storsuccén ”Ringu” och historien fortsätter ungefär där den slutade i första filmen. Storyn är enkel. Ett videoband får människor att dö under mystiska omständigheter. Fröken ”Mai Takano” tar upp jakten för att finna mer detaljer kring dödsorsakerna och videobandet.

Till att börja med har jag aldrig köpt ”Ringu” storyn. Den känns b, nästan lite komisk. Videobandet skräms inte. Gillade inte första filmen då den var på tok för seg. Uppföljaren tycker jag är något vassare men långt ifrån något jag vill rekommendera. Det händer mer, men det är fortfarande rätt stillsamt och jag bara väntar hela filmen igenom att den ska överraska. Det gör den aldrig. Har aldrig tyckt spök/ande grejen varit så värst kul, vilket säkert förklarar en del varför jag inte gillar denna film så värst mycket. Här får vi typiska händelser som återkommer i en rad japanska skräckfilmer. Långhåriga demoner, hoppa-till-effekter och fotografier som visar andrar, precis som i exempelvis ”Shutter”.

Jag är svag för det där störda sättet att skrämmas. När det knager in sig på psyket. Vi får en del sånt i Ringu 2” och det är skoj. Men ofta känns det tramsigt och inte läskigt. Man får ta vara på de stunder då det faktiskt är rätt bra. Ibland nuddas det på kvalité men taget släpps snabbt därefter och filmen kommer aldrig dit den så gärna vill komma. Kan tänka mig att man uppskattar ”Ringu”-serien mer om man tycker sånt här är läskigt., den andra sidan, spöken och besatta videoband. Känner man på sig att det träffar rätt kanske man bör se den, annars blir det mest ett sömnpiller.
3/10

imdb
filmtipset

Ghostlimb/Fischer split 10" (2009)

Ghostlimb/Fischer split 10" (2009)
Vitriol

”Ghostlimb” har jag lyssnat på sedan första fullängdaren 2007 som heter just ”Ghostlimb”. För er som är obekanta med orkestern rör det sig om riktigt sur och bra hc. Galant kvalité. Tänk er ett ”Propagandhi” korsat med ”His hero is gone” och ”Catharsis”. Fischer som dom splittar med här har jag hört någon gång men har aldrig varit något som fastnat. Vi får väl se hur det känns denna gång.


Hur som helst så är detta en 10” pressad i 1000 ex, 150 bruna och 850 oranga. Detta är andra släppet för Vitriol och jag ser fram mot mer bra släpp från bolaget. Sida ”Ghostlimb” är jäkligt bra. Det rör sig om 6 nya låtar. Inte återanvänt som det var när de gjorde 4-splitt med Zann, Perth Express och Trainwreck, utan 6 unika låtar för just detta släpp. Så det ska vara. ”Ghostlimb” delar medlemmar med ”Graf orlock” och det märks. Det är lite som ett ”Graf orlock” fast utan grinden. Tror nästan detta är det mest melodiösa bandet gjort, fast utan att tappa fart och intensitet. Vad jag gillar med ”Ghostlimb” är den underbara pipan sångaren har. Ett galant vrål-jobb som aldrig sviker. Mixen är jäkligt fet och bra dessutom, så ljudet har jag ingenting att klaga på. Bandet har även lagt in lite prima sling-jobb här och där. Ett ”High on fire”, ”Black sabbath” gung med hardcore influenser. Sådant är ju bara för gött.
7/10

“Fischer” är snällare och låter upptempo punk. Jag kan inte minnas vilka dom låter som men jag får cheap shots vittring av deras sound. Det är catchigt utan att bli för mycket och det är en fin balans mellan fint och fult. Musiken blir dock lätt tråkig. Har lite svårt för den glada skatepunken. Vad som får det att inte bli för glatt är den desperata sången som hänger med bandets 5 låtar, det räddar lite. Ghostlimb vinner definitivt den här splitten och jag känner mig orörd utan ”Fischer’s” prestation. Antagligen för att jag inte är så mycket för musiken genomsyrad skatepunk.
5/10


ghostlimb myspace

Neurosis, P3 live ikväll

Ikväll sänder P3 live Neurosis gig ifrån Roskildéfestivalen, i sommras. 20:30 är tiden. Missa inte, det blir gött tung.

”Oaklandbandet Neurosis får nog närmast beskrivas som metallpionjärer. Bandet som har hållt på länge nu har ständigt arbetat med att ta den klassiska hårdrocken från Black Sabbath vidare mot ännu tyngre och ännu långsammare låtar. Det har kallats post-metall eller sludge-metall och Neurosis har kraftigt influerat band som Mastodon och Isis. Det hela bygger på stämningar, långa låtar ramas in av tunga samplingar och efter en stund har man vaggats in i en värld som både är vacker och samtidigt skrämmande - ett Neurosistillstånd helt enkelt.”

myspace

Truckstop Februari-fest

Helgen 26-27 februari utlovas en minifestival på Truckstop Alaska, Göteborg. Hittills är 8 band bokade men det kan tillkomma ännu fler. Vad som gör denna helg lite extra kryddig är att Skitsystem kör ett reunion gig. Bör ju inte missas. Bokade band nu är Pyramido, Tyrant, Modorra, Tribulation, Tormented, Skitsystem, Bombus, Lautstürmer. 

Biljetterna kostar 300 spänn för båda dagarna och kan förköpas antingen på Truckstop eller via plusgiro (1358825-6, I meddelande raden ska detta stå med Förnamn, Efternamn, Personnummer, Mailadress). Kommer även finnas biljetter i dörren begränsade till 50 st, först till kvarn på dom.

Torche - King beef

Vengeance of karma - Jävla avfall cd-r (2009)

Vengeance of karma - Jävla skönhet cd-r (2009)
Självsläppt

"Vengeance of karma" kommer ifrån Kristinehamn och lirar vass crust. Det är härligt att Kristinehamn ännu levererar bra hardcore och "Vengeance of karma" är knappast något undantag. Det handlar om snabb, rivig, variationsrik crustcore. Detta blir andra demon jag hör ifrån grabbarna och det blir bara bättre och bättre. Gillade förra plattan mycket men den var inte komplett. Med "Jävla avfall" har man kommit längre med ännu bättre låtare och ännu bättre mix. Efter två smakprov på bandets myspace gav jag mig på hela historien.

Först ut är "Masskonsumtion" som är en fartfylld resa. Det är härligt att bandet vågar sig på annat än helraka d-takts dängor. Man byter tempo, skiftar partier och har en schyst växling mellan d-takt och 4stänk. Precis i min smak. Demon är 9 låtar lång och tråkar inte ut. Inte nog med att man får 7 välskrivna punklåtar, så har även grabbarna petat in två instrumentala bitar som lyfter plattan. Det handlar om ett akustiskt spår och ett skrovligt doomlandskap som blir till en skrämmande men behaglig andningspaus.

När det kommer till favoritspår så måste jag nog utse "Jävla avfall" till vinnare. En riktigt bra 4stänkare, som är döpt likt plattan. Får även påpeka att trummorna sitter som knäck. Det enda är väl att pukorna är lite jobbigt mixade och att ljudet stundtals blir lite rörigt. Sången är bra och jag gillar körerna samt växelsången. Vissa rader sätter sig förbaskat bra och de ska jag plocka fram när det kommer att se bandet spela på riktigt.

I det stora hela rör det sig väl mest om standardkäng. Riffen är inte alltid så uppfinningsrika men det behöver ju inte vara till nackdel. Låtarna växer mer efter en andra lyssning och jag finner detaljer jag kanske inte hörde vid en första lyssning. Det är standardkäng men med melodi och finess. Något som skapar ett eget sound hos grabbarna. "Vengeance of karma" låter "Vengeance of karma"och inte ett annat band ur ett annat band.

Sist ut är "Svinen styr" och den fungerar galant som avslut. Härligt marchparti där på slutet också. Ser fram mot nästa släpp med Vengeance of karma och hoppas de kommer ut och lirar mer så jag får chansen att dra och kolla.
7/10

myspace

Adorno - Said and unsaid 7" (2010)

Adorno - Said and unsaid 7" (2010)
Adogio830

Adorno kommer från Portugal men sjunger på Engelska. Det är en rätt trevlig mix av light hardcore, tidig emo och brök hardcore (distortion
och skrän). Bandet har hunnit släppa två splittar innan så detta blir alltså bandets tredje släpp. En 11 minuter lång 7 tummare.

Hur låter det då? Ja, det låter försiktigt, men inte för snällt. Ta bort allt det hårda ur "Sed non satiata" så kanske man är där, minus de där melodiska blunda-partierna. "Aghast" är ett annat band jag tänker på. "Adorno" är så nära emo man får komma för att det inte ska låta skit och dom gör det galant. 

De väver samman punk, hardcore och ett egen sound som får ljudbanken att svämma över av pirr. Gillar att det låter så pass garagigt som det gör. Ska spela sån här musik så gör det på detta vis.
7/10

myspace

Downfall of gaia - Salvation in darkness cd-r (2009)

Downfall of gaia - Salvation in darkness cd-r (2009)

Självsläppt

Stötte på Downfall of gaia för något år sedan. Kom då över en demo som jag tyckte var helt okej. Lite seg är jag på den där "fall of efrafa" crusten, men det funkade tillräckligt mycket. Såg dom förra året i Tyskland och det var ett intensivt gig. Nu ytterligare ett år senare får jag deras "tour" ep i näven. Två låtar och tio minuter konstverk. Nog låter det melodisk crust-post-rock som förr, men det har tightat till sig och mixen är mycket bättre.

"Downfall of gaia" har en bra balans mellan slött och snabbt, vilket brister för vissa inom genren. Det blir lätt traggligt och tråkigt. Här har vi det jämt och man hinner inte tröttna. Dock tillför dom ingenting nytt, något man inte hört förut. Jag vet inte hur nödvändigt det är med ännu ett sånt här band. Det är bra men jag tappar intresset, får se hur det utvecklar sig. Vore skoj om dom vågade ta ut svängarna lite mer och att låta lite mer eget. Låtuppbyggnaden är följande, lugnt smygande intro med delay, trappar upp och explosionsartat går det över till vassare riff, lite mer tempo och sång. Efter detta slår d-takten till och det blir rens. Detta tar vi två gånger om. Sången är rätt standard också, dock schyst växelsång mellan mörk och ljus. 

Är man inte trött på sling-käng med lite segare partier så kommer man nog gilla detta skarpt. Trots att man hört det förut så levererar "Downfall of gaia" bra musik. Det är välspelat och schyst, jag är bara lite trött på grejen.

6/10

myspace 

Cursed - The last session 7" (2009)

 

Cursed - The last session 7" (2009)
High Anxiety

Cursed lägger av och ger ut ett sista släpp. En 7a som summerar bandets 8 år tillsammans. Gammalt virke återanvänds, inspelat direkt från golvet, live. Detta är ett utomordentligt exempel på att vinyl är bästa hc formatet.. Fan så skitigt, fan så bra. Epn ges ut både som svart, lila och grå, 1000 ex sammanlagt. Dom svarta tog slut över en natt då någon snubbe köpte dom alla. De dyker väl upp skitdyra någonstans, så skynda fynda de ex som finns kvar, du lär inte bli besviken.

Cursed låter mörk-hardcore med både kängnäve och downtempo partier. Missade alltid chansen att se dom live de få gånger dom besökte Sverige och nu lär jag aldrig få se dom då bandet gått i graven. Hur som helst så är alla låtar på den här Epn svinbra och sannerligen en väl utvald "best of".Även om 5 låtar är lite knapert när Cursed gjort så mycket bra. Lite roligt är det att bandet spelar om dom i live format. Det går lite snabbare, låter lite annorlunda och det är kul att höra hur det låter utanför studion.
9/10

myspace

Godzilla's Counter Attack (1955)

Godzilla's Counter Attack
Orginaltitel: Gojira no gyakushû
Regissör: Motoyoshi Oda
År: 1955
Längd: 82min
Betyg: 8/10

Ett år efter Godzilla debuten "Gojira" släpps film två i serien, "Godzilla's counter attack". Detta är första Godzilla filmen där monstret fått sällskap, den sköldpaddsliknande varelsen Anguirus uppenbarar sig. De är knappast vänner och deras fight får städer att rasa. Japans militär sätts in för att krossa monsterna.

"Godzilla's Counter Attack" är likt föregångaren en skitbra monsterfilm. Det är lite av samma historia igen fast denna gång mer packad med action och tempo. Tanken var att fighterna skulle ha filmats i slow motion, men tekniska missöden gjorde att de istället blev snabbare. Detta gillade regissören och visst gav det mer klös på scenerna. Visst är hastighetsskillnaderna uppenbara, men det är charmigt.

Effekterna då, jo de är faktiskt riktigt bra och underhållande att titta på. Klippningen är också skoj, medräknat de solklara loopningarna som återanvänds ofta. Till skillnad från föregångaren så låter monsterna här som någon tuta. Jag vet inte varför, fult är det och man saknar det där garagiga drone-släpet som godzilla vräkte ur sig i förra filmen, som fick varenda drone-fantast att höja på ögonbrynen. Detta kommer dock tillbaka mot slutet av filmen då Godzilla låter mer som han ska. Tut ljudet är ett mysterium.

I det stora hela en skitbra monsterrulle från 50-talet. Ska du se denna så se den japanska utgåvan, som vanligt när det gäller Godzilla.
8/10

imdb
filmtipset