The Fly (1958)

The Fly (1958)
Regissör: Kurt Neumann
År: 1958
Längd: 94 min
Betyg: 7/10

”The fly” handlar om en vetenskapsman som kommit på hur man genom en genetisk förflyttningsmaskin kan teleportera ting. Exalterad över sina resultat testar han att teleportera sig själv vilket går väldigt snett då en fluga befinner sig i maskinen samtidigt som testet utförs. Resultatet blir att flugan och vetenskapsmannens DNA mixas. 

Detta är inte så mycket av en skräckfilm utan en lågmäld thriller kryddad med romantik. Man sugs in i en gåtfull historia som varar filmen igenom. ”The fly” är en sån där ”man får slutet i början film”, fast utan kompletta detaljer. Genom en tillbakablick får vi mer och mer information över vad som egentligen hände vetenskapsmannen. Har tidigare sett David Cronenberg´s version av denna historia och måste säga att den är något vassare. Det är mer gris och äckel medan denna känns som en stillsam saga med olyckligt slut. Filmerna skiljer sig mycket ifrån varandra då det bara är utgångspunkten som är densamma för dom båda . Detta är två olika sätt att berätta samma historia och de liknar varandra inte speciellt mycket.

Större delen av filmen är jäkligt seg. Det hade inte skadat att krydda den lite mer men antar att man ville att berättarstrukturen skulle vara precis så seg och mystisk som den är. Det är charmigt men lite kryper det allt i benen på en. Får ibland lite Hitchcock vibbar av den. Filmen börjar med ett ”mord” eller vad man ska kalla det. En död man som visar sig vara vetenskapsmannen. Hans fru tas som skyldig och något är konstigt med henne då hon blir hysterisk så fort hon ser en fluga. Sen börjar hon berätta..

Det blir nästan humoristiskt när vetenskapsmannens expriment sätter igång. Att gå från att teleportera porslin så slänger han in både marsvin och katt över en natt. Det är som att han tappar kontrollen och behöver resultat fort, innan metoden är riktigt säker. En riktig djurplågare den där karlen. Sonen i huset fick mig även att skratta ibland. Makalös lillgammal kille med lustigt utseende (stor mun). Frun är även förbaskat klantig då hon ska fånga en fluga vetenskapsmannen bett henne om. Jag förstår inte vad hon håller på med. Något som också slår mig är varför alla flugor låter så förbaskat mycket. De är lite väl tydliga tycker jag.

Romantiken återkommer hela tiden och kampen mellan att få vetenskapsmannen frisk eller inte är även en kamp om förlängd romantik, om att få deras liv att gå vidare. Filmmusiken är också av 

tema romantik. Stillsammare och finare skräckfilmmusik får man leta efter.

Under filmens gång förvandlas vetenskapsmannen mer och mer till fluga. Hans ena hand har blivit en flugnäve som ständigt försöker ta över hans beteende. Precis som i ”Evil dead II” kämpar han emot utan kontroll. Efter ett jäkla tag börjar det bli mer fluga av filmen och den första grisiga scenen kommer då vetenskapsmannen, hälften människa, hälften fluga ska äta ärtor med fläsk. Han sliter isär maten och suger i sig. Lite av en höjdpunkt vill jag säga. Det jag gillar med ”The fly” är alla underbara miner. Gubbens min i början, Kethleen Freeman´s min som även täcker omslaget, samt vetenskapsmannens förtvivlade min i slutet. Skrik och miner får skräckfilm att växa.

Nog är ”The fly” underhållande men bortom all mystik och romantik blir hela filmen till en lång längtan efter att få se hur flugan ser ut. Tempot kanske får slutet att bli extra bra då det äntligen börjar hända lite saker. Detta är en sann klassiker men föredrar remaken. Det är inte ofta en ny version är bättre än orginalet. Men filmerna är såpass olika att de knappt går att jämföra. Sugen på stillsam 50-tals skräck, då är ”The fly” att rekommendera.

7/10

imdb

filmtipset